I går drog vi till Sala. Jag Nemo och min syster och hennes cocker Mio hade bokat domare för anlagsprov, viltspår. Jag var helt sjukt nervös. Alla säger att det är så "lätt". Tänk om vi inte alls skulle klara det?   Vi lottade och jag och Nemo skulle starta först. Först blev det avläsning av chip och skriva lite papper. Mio tyckte domaren var hiskligt ful, otäck och skällde och var riktigt j-a förbannad  . Så Ken som domaren hette, bad syrran att läsa chipet själv efter en liten stund.

Domaren visade på vart vi skulle starta. Fy vad jag var nervös. Som tur var fick vi en mycket bra start. Han susade iväg med mig efter i linan. Men efter andra vinkeln var vi ganska långt inne i skogen. Då blev han plötsligt låg. Svansen ner och han stannade och tittade oroligt. Fick mer eller mindre en chock, min Nemo är aldrig fundersam över saker och alltid positiv. Har aldrig sett nåt liknande förut! Trodde nästan han kände lukten av björn   eller nåt ute i Sala skogarna! Fick flera gånger säga åt honom att fortsätta "spåååår"..... vilket han då genast gjorde. I slutet gick det bättre då fick han upp ett fint lagom tempo och spårade mycket mycket bra!

Tycker inte det var lätt, det var långt och lite klurigt. Då har vi ändå person spårat en massa. Men det här var nåt helt annat. Kanske kändes det svårt för att min hund inte alls var sig lik????? Börjar bli verkligt orolig för min pojk......

Efter spåret fick vi massor av beröm av domaren. Full pott, godkänt! Underbart!

Syrran och Mio klarade sitt spår också galant med samma betyg. Vi hade tillomed samma tid, 15 minuter. Mio är en spaniel, och jag menar att de har en näsa som är outstanding! Dom bara har en fantastiskt bra spår förmåga. Wilma spårar precis likadant och lika bra som Mio. Nemo hade hög näsa nästan hela spåret.

MEN! Jag är fasansfullt orolig för min hund och vår träning och tävling. Han har förändrats. Sen i våras. Jag fattar igentligen ingenting. Men det stör att han blir osäker och inte är "med". Men det som gör allra allra ondast är att det är mitt eget fel! Hoppas jag för annars är han sjuk på något sätt! Jag känner mig som en usel matte. Det var jätte länge sedan jag tränade som jag alltid har gjort. Jag har inte en säker stabil grund när vi ska ut och prestera! Och det är vidrigt, för hur ska han kunna göra sitt bästa o inte jag TROR på det vi gör??? Det gör så förbannat ont!

GLAD POSITIV, MED HJÄRTAT I FÖRSTA HAND! Nu bara gör jag. Måste verkligen ta mig en funderare på vad vi ska göra. Måste hitta tillbaka till glädjen. Själklart säger ni säkert! Men näää, ni har fel, den som säger att det är "lätt" kan hoppa och klappa sig nånstans! Självklart tycker jag att det är roligt att träna min hund. Han är mitt allt, det bästa som finns. Jag avgudar honom och vår träning. Hur kan det då bli såhär? Men jag tänker inte sluta, inte ge upp. Men jag vete katten vad jag ska hitta på?

Samma sak gäller skotten. Vi la en platsliggning i våras på klubben i Alunda. Med skott. Jag la honom lååååångt bort. Tyvärr reagerade han på skotten. Sen dess är jag skit osäker. Hur tränar man skott på ett vettigt sätt? För det går väl? Det måste gå!!!

Har funderat på att ta kontakt med nån retriever människa som man kan få träna med. Kanske grunden i apporteringen. Bara för att hitta stadgan, passiviteten. Lära sig. Och att skotten blir positiva. Shit, har så mycket tankar. Vet snart varken ut eller in!

Sen är det så konstigt. Han har blivit mer osäker, rädd för att gå över saker, skotten, konstig???? Suck................