Ja det kanske är jag det! Jag pratar om Nemo hitan och ditan. Att han kanske snart inte är i livet. Men det vet jag ju inte! Har inte ens fått provsvaren än. Kanske är det så att jag förbereder mig för det värsta. Men jag förstår bara inte hur detta ska få ett lyckligt slut? Gråt attackerna och ångesten sköljer över mig då och då. Tänk om det inte går att fixa till? Jag är så blödig av mig. Gråter för minsta lilla och förväntar mig alltid det värsta. Jag funderar mycket på om det blir så, att han kanske inte finns så länge till. Men herreguuuud! Han är ju inte döds dömd på något vis. Inte alls. Tänk om det blir så att hund intresset svalnar och försvinner helt? Jag blir tokig snart!!!!! Bla bla blaaa.............................................
........

Har haft en tuff dag på jobbet idag. Är trött. Var på styrelse möte på brukshund klubben. Kom för sent, missade typ hela mötet. Men det var trevligt att träffa "klubbisarna" en stund iallafall. Skulle springa nu ikväll. Sprack det också. Hade ingen att lubba med. Vågar inte bege mig ut själv. Jag är så otroligt rädd att gå upp i vikt igen. Jag är fortfarande på tok för stor men det känns såklart bättre om jag får springa.

Nu ska vi titta på tv:n en stund. Sen är det dags att gå och nanna kudden. Wilma är jätte trött. Nemo också. Hoppas det blir en bättre dag i morrn. Go natt på er!