I kväll har jag varit på spinning igen. Totalt slut är jag nu, det var sååå skönt. Passade på att göra mitt första pass i styrke tränings hallen eller vad det heter... Där de lite större tuffa grabbarna håller till. Biffarna!!Och jag å syrran! Kändes skita fånigt. Men det var jätte kul. Ska försöka styrketräna någon eller några dagar i veckan. Hängde som en babian i maskinerna. Trasslade in både armar och ben. Orkade inte hålla emot de där vikterna som sitter på så jag höll på att flyga all världens väg! Det var verkligen svårt, men det gick. Vem vet, jag kanske blir bodybuilder? Nää fy sjutton. Det är nog ingen bra ide. Tror att vissa övningar kan vara jätte bra för min rygg. Den är ju sned och svag och jag får problem ibland.

På vägen hem stannade jag och handlade. Det värsta är att jag nu kom på varför jag inte går ner mer. Jag måste äta snask! Kan inte låta bli. Men jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag gjort nåt bra, men jag skrev inte vad. Vet du vad jag har gjort som är så bra? Alltså jag har slutat röka. Har smyg rökt lite. På jobbet lite hemma, dock inte så mycket. Bättre sluta röka å fortsätta äta lite godis. 

Men jag har känt lite såhär. Har vissa mål. Tex att ta körkort. Gjorde jag för snart ett år sen. Trots att jag inte trodde att jag skulle klara det. Har gått ner i vikt. Och eftersom jag har gått ner och börjat träna, då kan man inte röka. Har försökt många gånger förr men börjat igen. Nu jävlar ska det gå! Är så less på att vara beroende av något. Det är ju skita farligt Kattis! Skärp dig nu! Kattis, sluta var en sån vekling för sjutton!Ungefär så har jag tänkt. Vi får se hur det går. 

Det är lite därför jag är lite manisk med träning och sånt. Det sägs ju att man går upp i vikt av att sluta. Det känns inte så kul ju. Sådär nu har jag skrivit det också! Så ni som inte visste eller misstänkte, nu vet ni.... Ungefär som om jag gjort nåt olagligt!!? Mitt humör går upp och ner pga detta. Har världens hemskaste (har haft)humör emellanåt! Men det går över säger mina braiga jobbarkompisar Hasse å Sandra. Tack för det.

Nu ska jag krama min sambo lite. Han behöver det för han är sur och tvär idag tydligen. Wilma har försökt att muntra upp honom med sin söta uppenbarelse men inte ens det verkar hjälpa. Nemo försöker trycka upp en socka i hans ansikte, tyvärr har just det motsatt effekt. Men heter man Nemo förstår man inte alltid det......

Nu ska jag berätta hur det igentligen är med Nemo. Det var såhär det började:

En dag i maj låg Nemo i sängen och tuggade på ett smaskigt tugg ben. Satt vid tv:n och läste när Tobbe kom rusandes och sa att det var en massa blod i sängen. Rusade in i sovrummet och mycket riktigt! Öppnade hans mun och tänkte att han måste ha bitit sig i tungan eller så. Men jag hittade inget...men sen såg jag att det var nåt i gommen. På höger sida strax bakom framtänderna. En knöl! Ca en cm stor.Shiit Fick panik. Ringde till en kompis som jobbar som djursjukvårdare. Fick komma hem till henne samma kväll. Hon tittade och försökte lugna Nemos förtvivlade matte. Hon fixade en tid hos veterinären. Knölen brändes bort av veterinär. Det konstaterades att det var en epiluid (reservation för stavfel), alltå vad de sa till mig en ofarlig nybildning. Men redan efter nån dag började den växa ut igen. Samme veterinär tog bort den efter ca en månad, då var den lika stor igen. Blev remitterad till specialist på Ultuna. Fick komma dit efter lååång väntetid. De tog en biopsi av knölen och skickade till oral patologen i Malmö.

De ville inte ta bort knölen, som nu blivit ännu större, förränn de visste vad det var för något. Nåt var ju fel eftersom det aldrig slutade växa. Olika operations alternativ diskuterades. Var det malingt var det inget att fundera vidare på....Att det skulle behövas tas bort tänder var jag på det klara med. Men hur klarar han sig då? Måste få svar av någon.... Ingen kan svara till hundra %. Men min veterinär sa att det skulle inte bli några som helst problem. Jag berättade för henne att jag vill inte ha hem en invalid jycke. Kan han inte ha ett aktivt liv vill jag att han ska få somna för alltid. Min Nemo måste få ett värdigt liv. Jag gråter när jag skriver detta. Det är fortfarande så jobbigt att tänka tanken. Tanken att "jag beslutar att min kompis ska dö". Alla måste vi ta beslutet. Men det kändes så luddigt allting. Han är tre år och världen gladaste hund! Har inte ens ont i munnen av den jävla förbannade knölen!!

Efter två veckor fick jag svar från Malmö. Nu hade det hunnit bli augusti. knölen var ett aneoloblastom (kan vara stavfel där med...). En ofarlig nybildning som kan vara ett slags skavsår eller att det fastnat något där som kroppen försöker stöta bort. Därför bildas det svallkött. Fick en operations tid till Nemo i slutet av augusti. För att få bort hela knölen måste de skrapa ända inntill benet i gommen och "göra" en ny gom, fyra framtänder uppe togs bort eftersom knölen börjat bli så stor att den växt mellan tänderna. Framtänderna nere var boven i dramat kan man säga. Han bet med de i knölen, det var därför den växte och växte. Som en ond cirkel. För att få till en ny gom transplanterade de från insidan av hans läpp för att täcka gommen.

Som om inte detta var nog. När jag lämnade honom på morgonen och gick till jobbet så ringde Ann, veterinären efter ett par timmar. Hon berättade att de sövt honom och skulle börja operationen. Men de hade röntgat hans underkäke också. Och tyvärr upptäckt att han saknade sina P1:or. På den ena sidan hade han en fem centimeter lång cysta i käkbenet. Jag minns att jag stod upp. Men när hon berättade detta föll jag ihop och grät och sa att jag ville att de skulle ta bort honom. Vad hittar de härnäst? Nu är det kört sa jag. Men hon tröstade och sa att detta är ganska lätt åtgärdat. Så fick det bli....

Hon rinde på eftermiddagen samma dag. Operationen hade gått mycket bra. Och att de skickat in allting ytterligare på analys, både knölen och cystan, till Malmö. Jag fick ta hem honom, men jag hade sagt till Ann att jag vill att han ligger kvar på sjukan över natten så att de har koll eftersom man inte vet vad som kan hända... Så nästa dag på eftermiddagen hämtade jag Nemo. Han hade tratt och var lite snurrig. Han hade många styngn i munnen. Morfin plåster på ryggen och han åt smärtstillande och antibiotika i tio dar. Tog semester i några dagar.  Efter ytterligare en dag var han nästan som vanligt igen. efter två veckor fick jag svar igen. Och i Malmö hade de inte hittat något varken på cystan eller på knölen. Underbart!

Nu undrar ni ju hur han har mått under denna tid. Han har inte haft ont av sin knöl. Det sa vererinären också. Han har varit precis som vanligt. Det var kanske därför jag inte såg den? Borstar tänderna på hundarna nästan varje dag, ändå såg jag den inte! Han har kunnat äta som vanligt och kan det nu med. Han är en väldigt mat glad gosse.Gnager på pinnar och bär en massa saker. Han är som vanligt, som villken hund somhelst.  Ser dock lite annurlunda ut i munnen. Men det syns inte från utsidan.

Har en ny operations tid om några veckor. Då ska han ta bort en tand på andra sidan underkäken. Där han inte har nån P1 tand. Där är ingen cysta än, men det kommer troligen att bli, det kommer hursomhelst orsaka problem för honom längre fram, därför ska det åtgärdas genom en operation. Det är bara att hålla tummarna för att den operationen går som den ska. Den är inte heller så stor denna operation. Så jag är inte riktigt lika nervös, bara ganska.....

Sen ska vi fortsätta leva. Vi har börjat träna. Och jag ska köra på. Hoppas att jag och Nemo kan ta vårat LP 2 snart. Dessutom måste vi ju starta en appell spår igen, eftersom jag sabbade den förra. Jag är så evigt tacksam att det har gått att fixa till allting. Att det finns så duktiga veterinärer som Ann!

Jag har talat med min uppfödare också och berättat alltihopa för henne. Det blev ett ganska långt och förvirrat och osammanhängande samtal. Hon tyckte såklart att det var trist att det hänt, men var jätte glad att han är återställd. Jag har säkert glömt att skriva vissa saker men det får bli så. Det är så mycket man ska minnas plötsligt. Summan av kardemumman är att det gått bra och att han inte har några men!

Så det var det!

Vi har varit flitiga i helgen. Både jag och hundarna. Motionerat som sjutton (jag och Nemo sprang fem kilometer igår...) och dessutom fixat en del hemma. Det har varit härligt att få sova på morgonen. Det märks att det börjar bli vinter. Jag blir så trött och seg så det gäller verkligen att ta vara på alla ljusa stunder.

Vi har precis varit ute i på promenad i nästan två timmar. Vi gick över nya Vretalund och tillbaka runt Storvreta. Vågar inte gå i skogen nu. För visst är det väl älg jakt? Wilma tyckte att det var tråkigt i början, hon stannade och ville inte gå. Men jag och Nemo fortsatte gå. Efter en liten stund hör man att hon kommer dundrande.

I fredags hade vi träning för Mia. Det var sååå kul! Jag har saknat det så enormt mycket. Det var jag och Veronica som hade lektion med Mia. Vi gjorde momenten i den klass vi tävlar i. Mia filmade! Skit nervöst! Sen åkte vi in till butiken och tittade på filmen och pratade igenom alltihopa, både det som var bra och det som var dåligt. Det är kul att se sig själv på film. Nemo gör ju allting jätte bra. Men jag klantade mig när jag skulle skicka till rutan. Var för otydlig. Fick göra om det och när han då gick perfekt in i rutan så sa jag inget! Så han sprang tillbaka till mig efter ca två sekunder. Ibland får jag hjärn-släpp. Ibland förresten! Typ ofta!

Hoppet gjorde jag oxå slarvigt så han satte sig för nära på andra sidan. Men nu vet jag vad vi ska träna på.

Det allra bästa med denna träning, vet ni vad det var? Jo det var att jag fick se på filmen hur vårat inkallande med ställande ser ut. Har kämpat som en tok med detta hemska moment. Men jag gjorde ett handtecken och vet ni vad!?! Nemo tvärnitar! När jag såg det på filmen blev jag jätte lycklig =) Det var så kul att se hur bra det ser ut. Dessutom brydde han sig inte om "kopparna" i backen som Mia ställt ut som ställande markeringar. Han kan ha rysliga bekymmer med det. Kul att ibland tar träningen ett elefant kliv framåt!

Men tyvärr måste vi vänta ett bra tag till innan vi kan tävla igen.... Det är ju inte klart hos veterinären ännu.

Jag har ringt till min uppfödare nu. Annika. Och talat om hur det är med min älskade Nemo. Det har dröjt på tok för länge innan jag kontaktat henne tyvärr. Men det har ju liksom kännts som om jag måste vetat att det ska gå bra med allting. Så rykten har ju spritt sig hit och dit. Men nu vet hon iallafall hur det ligger till och det känns bra. Hon berättade att hon sett mig på bild och att jag såg smal ut! Tack!